Hector, Apollos son

 
Det var tidig förmiddag och jag var på en promenad utvid vattnet vid törneklipporna. Fåglarna sjöng och det var väldigt fridfullt, lika fridfullt som det alltid brukar vara här i Jorvik. Jag gick runt och tänkte på livet, på hästarna, och helt plötsligt bryts förmiddagens lugn av ett högt plaskande ljud, följt av en gnäggning, allderles nedanför vars jag var. Jag vänder på huvudet, och vars det för en sekund sedan inte synts till ens en krusning på vattenytan, uppenbarades det nu den vackraste hästen jag någonsin sett. Hans hårrem blänkte som flytande guld, och manen var som tvinnat silver. Vattendropparna glänste och hans ögon var fulla av gyllene ljus.
   Han skakade vattnet ur pälsen och travade sedan vänligt fram till mig och buffade mig lite på armen. Jag stod som förundrad och tänkte på vars han hade kommit ifrån. Jag sökte med blicken runt om kring mig, men till och med fåglarna var borta. Jag smekte hans mjuka mule och tittade in i hans mörka fina ögon. Han tittade tillbaka, ner på mig. Jag vet inte hur länge jag stod där och bara tittade på honom och smekte hans muskulösa hals, men jag väcktes ur min dvala och märkte att det hade börjat skymma. Jag blev lite försräkt av att flera timmar hade passerat på vad som kändes som tio minuter, så jag vände mig om och började gå. Till min stora förvåning märkte jag att han följde efter mig, så jag provade att börja springa. Som jag gissade började han trava efter mig, härmade mina steg. Han verkade inte vilja lämna mig.
   En ingivelse träffade mig, och innan jag hann tänka efter tog jag tag i hans långa man och svingade mig upp på hans rygg. Helt plötsligt och ur tomma intet känner jag en närvaro, som att det är någon som tittar på oss från lång borta. Sen hör jag en röst i mitt huvud, en mans mörka röst. "Det är en gyllene häst. Det är min son. Ta väl om honom Adrienna, han litar på dig. Det är min gåva från mig till dig."
   På något sätt visste jag djupt inne i mig att det hade varit Apollo som jag hörde, den grekiska guden som styr över ljuset, och jag visste att hästen egentligen var hans son. Jag visste också att han hette Hector, och att det var menat att han skulle vara vid min sida.
RSS 2.0